Jag har vuxit upp med underbara människor runt omkring mig mamma, pappa, morfar, mormor, två bröder, övriga släktingar och vänner. Jag har alltid haft någon att gå till om jag inte har velat vara ensam eller har behövt hjälp med något. Har inte den ena haft tid eller kunnat hjälpa till så har nästa kunnat. Detta är en gåva som vi ska vara rädda om för alla har det inte så bra. Men ändå har frågan varför dykt upp hos mig ibland. Smugit sig på och irriterat lite innan den har försvunnit igen.
Jag har växt upp med två underbara personer, min mormor och morfar (nu menar inte jag att ni andra inte är underbara men idag handlar det om dessa två). Så långt tillbaka som jag kan missas har de alltid varit där. Inte bara ståt och tittat utan verkligen deltagit i mitt liv. De har låtit oss sova är hos dem, tagit med oss på resor, tagit emot oss efter skolan, lagat mat till oss, läst läxorna med oss m.m. Men framför alltid har de alltid pratat med oss om samhället, våra liv och deras egna liv. De har alltid lyssnat på oss. Tyvärr dog mormor lite väl tidigt enligt mig eftersom jag bara var 12 år då. Jag hade önskar att hon fortfarande satt där i köket och drack kaffe med morfar och log mot oss när vi kom över för att prata av oss. Hon har lämnat en litet tomrum hos mig som jag inte riktigt vet hur jag ska fylla, mer än med fina minnen av henne. Jag pratar med henne ibland och vet att hon lyssnar på mig och hjälper mig på min väg genom livet. Hur det går till vet jag dock inte utan det är bara så det är och jag är nöjd med det. Som tur är lever min underbara morfar fortfarande och han har bara fortsatt att vara underbar och han finns alltid där. Han säger aldrig nej när man kommer över och vill prata. Han har alltid en hjälpande hand över, vilket jag alltid försöker ha till honom också. Tack morfar för att du finns i mitt liv och tack mormor för den tiden du fanns i mitt liv!