Så länge jag kan minnas har jag sprungit runt i huset som kändes som mitt hem lika mycket som mitt riktiga hem. Man kan säga att det var mitt andra hem och dörren var alltid öppen och en eller två famnar att krypa upp i. Där var jag alltid välkommen och trygg på ett sätt som man bara kan vara hos mormor och morfar. Föräldrarna kan aldrig skapa den känslan som en morfar och mormor kan och det ska de inte kunna heller. Men nu är alltså huset borta eller inte borta utan någon annan har köpt det, och ska skapa sina minnen där. Det är tråkigt på ett sätt men samtidigt så är det livets gång. Vi har lekt, gråtit, haft förtroliga samtal, ätit och bara varit där under så många år så jag känner ändå ett lugn över detta. Jag kommer alltid bära med mig känslan i huset i mitt liv men den känslan har ju även med människorna som bott där att göra. Jag har haft världens tryggaste och bästa morföräldrar som alltid välkomnar oss hur vi än mått och alltid funnits där. En dröm för ett barn helt enkelt. Jag försöker verkligen förvalta den känslan och beteendet i mitt liv så mitt barn får uppleva samma trygghet och glädje. Men det är inte så svårt med så många goda förebilder i vårt liv. Tack huset för alla minnen vi upplevs i dig.