För en vecka sedan var jag pigg och klarade livet själv nu ligger jag i soffan och försöker hänga med i samtalen. (Men det är bara två omgångar till.) Njuter som tusan när sonen kryper upp med mobilen för att titta lite och mysa med mig. Jag tror det är hans sätt att visa att han förstår att jag inte orkar något annat och på detta sätt kan vi vara nära en stund. Älskar att se honom leka med morbröderna eller mormor och morfar samtidigt som jag önskar att det var jag som hade dig på mina axlar ute i solen och busade. Jag förstår hur det låter men resan med cellgifter är tuffare än flera av er tror eller har sett. Det är bara de närmaste vi visar hur tufft det är och säger sanningen till. Vi är evigt tacksamma för all hjälp vi får och vet inte hur vi ska återgälda den, utan familjen hade detta aldrig gått och vi hade mått så mycket sämre. Familjen är våra hjältar och Frank älskar att umgås med er, denna lilla människan förstår tillräckligt för att vara lycklig i situationen och tillräckligt lite för att bli orolig. Om tre veckor mår jag super bra igen för att sedan bli soffliggandes igen, men jag krigar allt vad jag förmår för dig min son. Livet är orättvist men forskningen har som tur är gått framåt, vårt lilla mirakel. Detta hoppas vi verkligen blir sista resan och sedan håller vi oss friska 💜