Då var det dags för cancern att säga hej igen. Jag trodde verkligen att den var borta och adjö efter förra gången, men nej ”hej hej här kommer jag igen”. Så vad ska man känna och tycka egentligen? Helt ärligt så vet jag inte, för mig finns bara min familj. Jag måste ta mig igenom detta så bra som möjligt för Franks skull, han behöver sin mamma. Livet är orättvist och tar oss på oväntade vägar, vi kan dock påverka hur vi tar oss an utmaningarna. Cancern är skit och jag hatar att behöva genomgå cellgifter igen och de biverkningar som jag kan få, men jag ska gå stark igenom den men huvudet högt. Jag har inget att skämmas för och kommer vara öppen kring detta för att underlätta för mig och familjen. Jävla cancer nu tar vi en fight.