Det har hänt otroligt mycket på dessa 8 veckor sedan jag skrev senast. Jag ska försöka berätta om det lite kortfattat. Den 7 april åkte jag inte till sjukhuset (planerat) för att förbereda mig för kejsarsnitt och operation. Den 8 april kommer mannen in för att närvara. Kl 9.00 den 8 april födda vår son i vecka 34. Helt underbart team som genomförde kejsarsnittet. När det var klart så åkte mannen och sonen ner till neo medans jag sövdes för operation. Operationen gick bra och sonen mådde bra, han behövde bara hjälp med syresättningen och motstånd samt sond. Mannen fick ett rum på Ronald McDonald hus så han slapp åka fram och tillbaka. Sonen låg på neo i tre veckor och gjorde stora framsteg så han och mannen fick åka hem på Valborg.
För min del såg det lite annorlunda ut. Operationen som var planerad gick bra och det som de tog ut såg frisk ut och buken såg fin ut. Väl tillbaka på avdelningen kom jag igång med promenader som jag skulle. Fick åka ner till neo så mycket jag orkade. Efter några dagar blev jag utskriven och flyttade in till mannen. Nästa dag läckte såret och jag blev inskriven igen på avdelning, några millimeter i ärret hade inte läkt ihop. Bakslag ett som var ganska tufft. Såret fortsatte att läka under flera dagar. Tillslut blev jag utskriven igen med förband så jag kunde lägga om när det läkt. Flyttade en gång till in till mannen. Samma kväll började jag spy och må dåligt så tillbaka till akuten, bakslag två. Smärtan i magen tilltog ganska snabbt och jag blev inlagd igen. Mådde riktigt dåligt och fick bl.a. sond. Det visade sig att en bit tarm hade fastnat och man opererade mig igen. Denna gången mådde jag riktigt dåligt och hade mycket ont. Kroppen orkade inte riktigt med att hantera detta nya bakslag. Vägrade bli stucken i ryggen för bedövning, åt typ inget, kunde inte komma upp ur sängen. Detta vill jag inte uppleva igen. Tack vare bra personal fick jag ryggbedövningen igen så jag kunde röra mig. Min älskade mamma kom med mat varje dag så jag började äta igen. Tillslut mådde jag så bra och var så pass frisk att även jag kunde åka hem. Under hela tiden fick jag besöka min son så mycket jag orkade och de kom även upp till mig när jag inte orkade komma ner till dem på några dagar.
Detta var en kort och väldigt sammanfattad text om tiden på sjukhuset. Man kan säga att det inte riktigt blev som vi hade tänkt oss men det viktiga är att sonen mådde bra och fick komma hem utan komplikationer.
Väl hemma fick/får jag inte lyfta min som förrän i juli. Tänk er att ni fått ett barn och inte får lyfta det, du behöver hela tiden ha någon med dig som kan lyfta och hjälpa dig. Du kan inte gå ut med barnvagnen själv för där är kanske en trottoarkant du ska upp för, barnet behöver bytas men du kan inte bära upp honom till skötbordet, sonen skriker men du kan inte lyfta upp honom och trösta. Detta var riktigt tufft i början men vi (mannen i mitt liv) har löst det och fått det till att fungera. Det är fortfarande jobbigt så klart men jag försöker fokusera på det som jag kan göra.
Jag fick reda på förra veckan att min cancer är borta och jag är utskriven från onkologen, jippi. Nu är det uppföljning under fem år innan jag blir friskförklarad. Detta är helt underbart och framtiden ligger framför oss. Tyvärr är det så att ju mer jag orkar med både fysiskt och psykiskt så kommer också tankarna på vad vi gått igenom de senaste månaderna. Detta måste jag bearbeta för att kunna gå vidare. Förutom min man, son och familj som hjälper till med detta så har jag också en kurator från sjukhuset. Jag är så glad att de trycker på med kurator samtal på sjukhuset för det är guld värt. Där kan man öppna upp på ett annat sätt och hon hjälper till att sätta ord på saker, ställer frågor som jag behöver tackla innan det uppstår i verkligheten.
Men mest av allt är jag så stolt över att vi har fått en underbar son som bara växer och växer på alla sätt. Hans leende kan få vem som helst att smälta.
Detta blev ett långt inlägg med mycket information. Tveka inte att fråga om något, jag svarar om jag orkar och kan.