Idag kändes det som hjärnan kom ikapp, på riktigt, allt som har hänt sedan november. Mitt i frukosten började tårarna rinna och det var precis som en ny del av hjärnan vaknade. Varför har detta drabbat mig? Hur kommer det att påverka mig framöver? Kommer nästa operation gå lika bra? Varför är livet så orättvist? m.m.
Ja, det blev en stor del av dagen i sängen under täcket och låta tankarna tänkas och låta tårarna rinna. När älsklingen sedan kom hem var jag kvar i sängen och delade med mig till honom om tankarna. Tillsammans pratade vi om dem och sedan tog jag mig upp ur sängen. Det var bara till att acceptera att dagen idag inte blir som jag tänkt mig men det är också okej. Det är okej att bryta ihop och sedan komma igen en annan dag. Det är nog som älsklingen säger att detta kommer hända fler gången under detta året och det är okej, tillsammans fixar vi detta och vi är så glada att både jag och lillen klarat denna resan.
Nu ska jag bara göra saker som inte kräver någon hjärna av mig idag. I morgon är en ny dag och nya möjligheter. Vi (älskade mamma och jag) ska bl.a. handla material till att göra ett babynest.