Nu kommer nästa del i hur livet kan vända fort. Vi är alltså gravida och har landat i detta. Precis som många andra så undrade vi om detta verkligen var sant eftersom man inte ser någon mage eller känner något på flera veckor i nu. Men klart det var sant.
Jag blev kallad till gynekologen för kolla på endometriosen (på grund av Corona får ingen anhörig följa med från och med nu). Åkte in och kände att de var inte så välkomnande och de kändes alla stressiga när de sprang i korridorerna. Men läkaren som jag träffade var trevlig. Det blev en undersökning och hon konstaterade att endometriosen hade förvärrats och att man skulle kalla mig en månad sedan igen för att titta igen. Kände att allt ändå var okej och att läkarna hade koll.
En vecka senare ringer de från gynekologen igen och säger att jag ska komma in på måndag för att ultraljud. Jag får inte med mig någon pga Cornona och de säger inte varför. Ni kan tänka själva hur den helgen kändes. När jag kom till nästa undersökningar kändes det lugnare på stället och ännu en trevlig läkare undersökte mig. Hon undersökte verkligen hela mig från låren upp till brösten kändes det som. Efter undersökningen bad hon mig sätta mig ner. Jag hade en cysta på höger äggstock som behövdes tas bort ganska snart. Remiss till ett nytt sjukhus skickades som kunde genomföra operationen. Det var inte så kul att vara helt ensam när jag fick detta beskedet. Livet började vackla lite men den var inte i gungning i nu.
Någon dag senare ringde de från sjukhuset som skulle genomföra operationen och berättade lite mer. Det var en cysta på 11 cm och höger äggstock som de skulle ta bort. Detta skulle inte innebär någon större fara för fostret. Operationen skulle genomföras efter helgen och min man fick följa med in för att få all information innan, tack och lov. Nu började livet gunga lite mer. Vi åkte in och träffade super trevlig personal som verkligen tog hand om mig. Jag vet inte om vi riktigt fattade vad som hände vid detta laget men vi är tacksamma för alla som fanns runtomkring oss. Operationen gick bra och man fick ut det man skulle. Fostret klarade av operationen bra och jag fick bara någon dag efter operationen se honom på ultraljud, vilket var en lättnad för då kunde jag släppa det och fokusera på att bli bra efter operation för hans skulle. Jag låg kvar några dagar på sjukhuset och allt kändes bra. Nu var vi på rätt väg igen, kändes det som.
Väl hemma igen så tog det inte många dagar innan de ringde från sjukhuset igen och bad mig komma in på ett möte. Jag fick gärna ta med en anhörig. Detta var inget kul samtal att få eftersom vi inte riktigt visste vad de ville. Väl på mötet säger de att jag hade cancer i cystan som man tog ut och att den sprack så därför måste man behandla mig med cellgifter och sedan göra en till operation. Hela vår värld rasade och jag fattade nog inte riktigt men var livrädd för vad som skulle hända fostret. Läkarna som vi pratade med kunde inte riktigt svara på det utan vi skulle bli kallade till cancerenheten som skulle svara på alla frågor och hjälpa oss. Den dagarna innan vi kom till cancerenheten var hemska och vi tänkte bara på vårt barn. Som tur vara fick vi snabbt en tid till dem och träffade ytterligare trevlig personal som gick igenom vad som hänt, min diagnos och framtiden. Vi fick snabbt reda på att fostret skulle vara kvar och att detta skulle lösa sig på bästa sätt. Gissa om vi var lyckliga i denna oroliga och jobbiga situation. Det kändes som, gör vad ni vill med mig så länge vi bara får behålla vårt barn. Det skulle bli fyra cellgiftsbehandlingar och sedan kejsarsnitt (tidigare än beräknat) och i samband med kejsarsnittet så kommer man operera bort andra äggstocken, livmoder, tarmkex m.m. Detta är alltså enda chansen för oss att få barn på naturlig väg. Vi träffade flera läkare på någon vecka bara och alla var trevliga, lugna och säkra i vad de gjorde. Detta gjorde/gör att vi också känner oss trygga i deras vård. Vår värld är nu en väldigt kurvig berg och dalbana men vi har underbara människor runt omkring oss.
Jag har nu genomgått två cellgiftsbehandlingar, är alltså halvvägs, och är gravid i vecka 22. Denna graviditet blev inte som vi tänkt oss men det är verkligen lättare att utså sjukdomen när jag har en mage som växer och en lite som rör sig där i magen.
I nästa inlägg kommer jag skriva lite mer om hur det känns att tappa håret, inte ha någon aning om vad som händer i kroppen och hur cellgifterna påverkar mig. Hoppas ni fick något sammanhang i dessa två inlägg för jag kände att jag behövde skriva av mig lite.