Jag är van vid att bara säga saker rakt ut som kommer upp i mitt huvud. Jag säger inte allt rakt ut så klart, jag är en uppfostrad och respekterande människa. Men hemma och med familjen så brukar jag inte tänkta så länge innan jag säger något rakt ut. Jag antar att en hel del konstiga och irrelevanta saker kommer ut ur min mun ibland. Samtidigt som en massa intressanta och spännande saker också kommer ut. Men nu när jag är hes sedan två veckor tillbaka och det är ansträngande att prata så kan jag inte bara säga allt rakt ut. Det dyker fortfarande upp en massa spännande saker i mitt huvud men jag får njuta av det mesta själv. Jag får liksom fundera över vilka saker jag ska säga till alla andra. Det är en lärdom detta också att fundera igenom allt som dyker upp innan jag för det vidare. Jag ser det som en lärdom, som jag gärna slipper länge till. Men jag kommer alltid gå med på att vara tyst frivilligt bara för att vara det.