Det är något magiskt när det är helt tyst i lägenheten och jag inte hör någon av grannarna. Jag vet att Filip ligger och sover och jag vet att vi har grannar. Det är en tystnad som är laddad på något sätt. Jag vet om att jag är ensam på ett sätt men inte på ett annat. Det är ett härligt sätt att vara ensam på, jag njuter inte lika mycket av att vara ensam hemma och att det är tyst av den anledningen. Just nu kan jag själv avbryta tystnaden när jag är trött på den, genom att väcka Filip, det är nog det som gör den mysig. Jag bestämmer över den helt enkelt. Men jag låter honom sova en stund till.