Jag har skrivit tidigare att jag varit i kontakt med ABF som att starta en syskongrupp till handikappade. Vi hade vårt första möte i början på december. Tyvärr så kom bara jag och min lillebror :( Men det är sådant som händer. Jag ger inte upp för det utan jag kommer söka nya vägar att hitta syskon på. Det måste ju finnas fler syskon där ute som vill prata.
Jag har fått positiva reaktioner från folk men också folk som säger att jag kommer få svårt att hitta syskon. De säger att många syskon inte erkänner de handikappade som riktiga syskon, de vill inte ta tag i det och se något positivt i sina syskon. Jag blir ledsen när jag hör detta för för mig är båda mina bröder lika mycket värda och de är värda enormt mycket. Att en är handikappade och inte den andra har absolut ingen betydelse, för mig är det båda mina bröder. Givetvis kan man inte bemöta och behandla dem exakt lika men det kan man inte med några syskon. Detta har fått mig att fundera en massa. Jag tror att folk i Sverige måste få se att handikappade inte är farliga, att man kan ha underbart kul med alla sina syskon. De är inte bara personer som går förbi på gatan utan de är människor precis som du och jag. På något sätt måste vi upplysa folk om detta. Upplysa dem om hur underbara alla syskon kan vara, handikappade eller ej. Du får inte vara rädd för ditt syskon, du får inte förneka ditt syskon. Behandla dina syskon som du vill att de behandlar dig, behandla dem med respekt och värdighet.
Utan mina syskon tror jag att mitt liv hade varit uselt och tråkigt. Tack Fredrik och Niklas för att ni finns och för att ni är just ni.